– Jag söker det som inte alltid kan beskrivas i ord men som finns i allas våra kroppar. Barndomsminnen, drömmar det vi gärna förtränger och gömmer undan. Men kroppen minns, mer än du anar. Om vi vågade lita mer på kroppen skulle vi ha en bättre värld.
Det säger koreografen Kenneth Kvarnström i en intervju i Dagens Nyheter idag. Han har arbetat med dans i många decennier, men det kunde lika gärna ha varit en Rosenterapeut som sagt det.
Många vägar leder fram till kroppens visdom.
När allt det här är över… Det uttrycket använder jag ganska ofta nu. Gör du också det?
Coronakrisen är långt ifrån över, men det ser mer hoppfullt ut inför 2021. Vi vet inte exakt när, men någon gång kommer vi ut på andra sidan. Då är både vi och världen förändrade. Men hur? Här är fyra frågor för framtiden:
Vilken värld vill du se?Den här sortens frågor kan behöva tid på sig, så att svaren får mogna fram i sin egen takt.
Eller också vet du direkt hur du vill ha det.
Det viktiga är att du hittar dina unika svar.
Vintersolståndet, årets mörkaste dag, var i måndags. Idag är det julafton och solsken. Det känns som en evighet sedan jag såg en helt blå himmel och så mycket ljus. Jag har suttit en lång stund och bara tittat på solblänket i min glasstjärna i fönstret och den blå himlen där utanför.
Vi är igenom den mörkaste tiden på året. Nu blir det ljusare igen. Kanske bara med någon minut per dag nu i början, men vi vet att vi är på väg mot ljusare tider. Snart går det fortare och fortare, plötsligt är kvällarna ljusa igen.
Jag hoppas att vi även är igenom den mörkaste tiden på andra vis. Även om det fortfarande går långsamt och vi måste fortsätta att hålla i, hålla ut och hålla avstånd, så kan vi hoppas på ljusare tider snart.
Tills dess: var rädd om dig och ha riktigt fina helger nu. Och så hoppas jag att vi snart ses igen, när det nya året har ljusnat en bit.
I slutet av 80-talet gick jag i terapi. Terapeuten sa en sak som fick mig att studsa:
– Ju mer problem du har, desto mer tacksamhet måste du ha.
”Hon är från vettet!” var min första tanke. Men i övrigt var hon en ovanligt vettig människa, så jag gjorde ändå min hemläxa att skriva en lista på saker jag var tacksam för.
Märkligt nog fungerade det faktiskt. Inte så att problemen försvann på något magiskt vis, eller att jag förnekade att de fanns. Men jag blev lugnare av att påminna mig om att det fanns bra saker i mitt liv också. Jag kunde tänka klarare och ta itu med problemen på ett bättre sätt.
Sedan dess har tacksamhet blivit ett av mina favoritverktyg. Jag har en fin skrivbok där jag ungefär en gång i veckan fyller en sida med saker jag är tacksam för. I dessa dagar kan det bli sådant som:
Men lika viktigt är de små vardagliga sakerna som ger glädje:
Och det som händer i världen i stort:
För mig har tacksamhetsboken fungerat bra i många år. Vid det här laget har det blivit flera fulla skrivböcker.
Men det finns andra sätt att jobba med tacksamhet. För en del passar det t.ex. bättre att varje kväll skriva ner vad som varit bra under dagen, eller att ta en stund med sina närmaste för att prata om det.
Om någon annan är inblandad i det du är tacksam för så tacka gärna den personen också. Det blir dubbel effekt!
Reser du ragg så fort du hör ordet tacksamhet? Prova ett annat ord istället. Vad är du glad för? Vad har gjort dig lättad? Vad är bra i livet?
Låter det fortfarande flummigt? Det finns en hel del forskning som visar att tacksamhet påverkar den mentala hälsan positivt. Möjligen är det även bra för den fysiska hälsan, men där finns det inte lika mycket forskning än.
https://psykologimedmera.se/halsa/tacksamhet-starker-hjarnan/#
Under vinjetten Ta hand om dig delar jag med mig av mina favoritverktyg för att hålla balansen och ta hand om mig. Hoppas att några av dem gör gott för dig också – berätta gärna i en kommentar om du vill!
Är du som jag påverkad av coronavirusets framfart i vår värld? Det kan vara svårt att behålla sitt lugn i denna storm av förskräckliga nyheter.
Under vinjetten Ta hand om dig delar jag med mig av mina favoritverktyg för att hålla balansen och ta hand om mig. Hoppas att några av dem gör gott för dig också – berätta gärna i en kommentar om du vill!
När tankarna skenar långt in i framtiden och är fulla av grubbel och katastroftänk behöver jag hjälp att landa i nuet. Det här är en enkel mindfulnessövning som kan göras när och var som helst.
Jag använder mina fem sinnen och noterar tre saker jag ser, tre saker jag hör och tre saker jag känner. Under känner kan det vara sinnesintryck både från känsel, lukt och smak. Det spelar ingen roll vad det är för saker, ta bara det första som dyker upp. Lägg inga värderingar på sakerna, bara notera och beskriv för dig själv.
Därefter två saker du ser, två saker du hör och två saker du känner, och slutligen en av vardera. Det är helt ok att notera samma sak flera gånger.
Häromdagen tog jag min kaffemugg och satte mig på bergknallen bakom huset. Där blev övningen ungefär så här:
Jag ser björk, sten, fönster
Jag hör skata, bil, byggbuller
Jag känner smaken av kaffe i munnen, solvärme på kinderna, kall vind på höger hand
Jag ser talgoxe, vissen ljung
Jag hör bil, barnröster
Jag känner kaffesmak, kall vind i nacken
Jag ser mossa
Jag hör skata
Jag känner solvärme
Vid det laget var jag närvarande i solen med min kaffemugg, och medveten om att mitt liv just där och då var bra. Det blev lättare att fortsätta igenom vardagen.
Andra dagar när jag är riktigt uppjagad kan jag behöva gå igenom övningen två-tre gånger innan jag riktigt har landat i nuet.
Den här övningen lärde jag mig för många år sedan när jag satt på tåget för att hälsa på vänner som bor djupt inne i de småländska skogarna. Jag bläddrade i SJ:s kundtidning och hittade en intervju med stressforskaren Aleksander Perski, där han tipsade om övningen. Övningen verkade så enkel, jag provade direkt där på tåget och fastnade direkt för den.
Efter en trevlig kväll med vännerna låg jag i min säng i gäststugan framåt midnatt. Den där övningen ja… jag kanske skulle prova igen?
Jag ser kvisthål i takpanelen, halogenspotar och en liten fladdermus i plysch
Jag hör … … …?
Jag hör faktiskt ingenting.
Fåglarna hade tystnat, vinden hade lagt sig.
Den tystnaden var väldigt vilsam. Men det är enda gången jag har upplevt det. I min vardag i Stockholm finns det alltid några små ljud att notera.
Igår var Märtha Louise gäst hos Skavlan. Hon är norsk prinsessa och Rosenterapeut, och hon kom först i kontakt med Rosenmetoden när hon själv tog behandlingar.
Rosenmetoden har rykte om sig att få folk att gråta, och det händer att gamla sorger kommer upp till ytan. Men som Märtha Louise berättade kan även andra känslor komma upp. I hennes fall var det skratt! Under alla officiella tillställningar hade hon som kunglighet varit tvungen att sitta stilla och hålla sig allvarlig även om det inträffade komiska saker.
Allt det där bubblade upp när hon låg på behandlingsbänken.
– Jag skrattade hysteriskt i en och en halv timme, jag kunde inte sluta skratta!
Vilka känslor har du varit tvungen att hålla tillbaka i ditt liv?
Här är länken till programmet på SVT Play. Märtha Louise är kvällens första gäst. Hon pratar också om sin nya bok om högkänslighet.
http://www.svtplay.se/video/12347519/skavlan/skavlan-sasong-17-avsnitt-5?start=auto
Programmet kan ses fram till söndag 7 maj.
Nu på lördag samlas Rosenterapeuter på Sergels torg för att erbjuda fredlig beröring (läs mer här). Marion Rosen hade en vision om Rosenmetoden som ett fredsarbete.
Låter det flummigt? Så här kan det gå till i praktiken.
I sekler var Sarajevo i Jugoslavien en mångkulturell stad. Där samsades många nationaliteter och religioner. Men under 1990-talet rasade krig både i Bosnien och i de andra nybildade staterna i det forna Jugoslavien. Plötsligt blev vänner, grannar, till och med familjemedlemmar bittra fiender, på grund av religion och etnicitet. Sarajevo belägrades i fyra år, då mer än 10.000 människor dödades. Attacker, krypskyttar och svält blev vardag.
För att överleva under sådana omständigheter måste man vara ständigt vaksam och vänta sig det värsta av allt och alla.
Efter fyra fruktansvärda år slöts slutligen ett fredsavtal. Men hur kan man återgå till en fredlig vardag och samexistens med sådana erfarenheter i bagaget? Då blir den där skyddande misstänksamheten i stället ett hot mot den bräckliga freden. ”Vi-och-dom”-tänkandet lever kvar och småsaker kan få gammalt hat att flamma upp igen.
Under kriget flydde många till andra länder i Europa. En del av dem kom till Sverige, startade nya liv här och blev kvar.
Vehbija Peksin, sjukgymnast från Bosnien, är en av dem. Han flydde under brinnande krig, när de etniska rensningarna pågick som värst. Så småningom började han arbeta i som sjukgymnast igen här i Sverige.
Han utbildade sig också till Rosenterapeut på Axelsons Gymnastiska Institut. Vi träffades på ett par kurser under utbildningen i början av 00-talet.
Vehbija greps av Marion Rosens vision om Rosenmetoden som ett fredsarbete. Han hade med hjälp av Rosenmetoden läkt många djupa sår i själen och ville att människor från hans hemland skulle få samma chans. Hans dröm var att förena de olika folkgrupperna känslomässigt.
Utifrån sina egna erfarenheter var han övertygad om att de som fick del av Rosenmetoden inte längre skulle uppleva de andra som fiender, utan kunna leva sida vid sida i fred och vänskap.
Yrsa Kjerrgren och Annika Minnbergh, två av lärarna i Rosenmetoden, delade hans vision.
I oktober 2005 reste ett litet team till Bosnien, bestående av Yrsa, Annika och Vehbija samt flera andra Rosenterapeuter med rötter i Balkan. Planen var att informera om metoden och utbilda Rosenterapeuter på plats.
Ekonomiskt kunde projektet starta tack vare Hans Axelson (Axelsons Gymnastiska Institut) som betalade för resor och boende de första två åren. Sedan har det rullat på med kurser 2-3 gånger per år. Nu finansieras projektet med hjälp av bidrag, och att Yrsa, Annika och många andra som engagerar sig gör det utan ersättning.
Universitetet i Sarajevo har också engagerat sig och tar numera upp Rosenmetoden i psykologiutbildningen.
Hittills har tretton personer i Bosnien blivit färdiga Rosenterapeuter och många fler är på väg. Det är också ett antal skandinaver som gått kurs i Bosnien som en del av sin Rosenutbildning.
Fungerar det då? Så här säger Annika Minnbergh:
– Det är lika många män som kvinnor som deltar i utbildningen och deltagarna representerar olika religioner och politiska ståndpunkter, det som förr skapade fiendskap och som fortfarande skapar hat och bitterhet mellan människor. På våra kurser har vi fått uppleva hur försoning och vänskap skapas, bortom politik och religion, så Marions vision fungerar i verkligheten.
De färdiga Rosenterapeuterna sprider detta förhållningssätt genom att ge behandlingar, och deras klienter kan i sin tur sprida lugn och försoning som ringar på vattnet i sin omgivning.
En ideell förening har bildats i Sverige, Fredsarbete på Balkan genom Rosenmetoden. Föreningen har ett bankgirokonto: 886-7632. Jag brukar bidra med en liten slant då och då, för jag tycker att det här är ett fantastiskt projekt som måste få fortsätta.
Bidra gärna du också!
En längre artikel om projektet finns i Axelsons nättidning Friskvårdsmagasinet.
Läs också mer om projektet på Annika Minnberghs webbplats.
Nyligen var jag på väg till Lugn & Go för dagens arbete. Eftersom jag hade min shoppingvagn fylld av nytvättade lakan tog jag hissen upp från tunnelbanan. I hissen fick jag sällskap av en annan kvinna.
Hissen stängde omständligt dörrarna, tänkte efter en stund och hasade sig långsamt upp till gatuplanet.
– Ja, den här hissen behöver ju lite betänketid vad den än gör, sa jag.
– Ja, jag brukar ta den som en påminnelse om att sakta ner lite, sa den andra kvinnan. Annars är det så lätt att bara rusa på.
Vilken konstruktiv inställning! I stället för att bli frustrerad på den saktfärdiga hissen tog hon den som något positivt. Jag var glad när jag gick ut från hissen.
Finns det något i ditt liv som kan påminna dig om att sakta ner och hämta andan?
Har du sett filmen med de dansande skeletten? Den är en viral succé, väldigt många har sett den vid det här laget.
Min första tanke när jag såg den var att den är i Marion Rosens anda. För Marion Rosen, som skapade Rosenmetoden, var kärleken central. Vi är alla unika individer, både lika och olika, alla lika värdefulla.
Den här sången med Malvina Reynolds vet jag att Marion tyckte om. Den ses ofta som en barnvisa, men lyssna på texten. Så enkelt och så självklart.
Jag önskar dig fina helger med möjligheter till vila och återhämtning.
Här kommer en liten mindfulnessövning som kan hjälpa dig att landa i nuet. Den tar bara några minuter och kan göras när och var som helst.
Det handlar om att använda dina fem sinnen. Bara notera vad du upplever, utan att värdera det som bra/dåligt eller fint/fult.
Notera tre saker du ser.
Notera tre saker du hör.
Notera tre saker du känner med känsel, lukt eller smak.
Det spelar ingen roll om du använder ett eller flera av sinnena för att känna. Ta bara de tre första sakerna du råkar notera. Beskriv dem i tanken, neutralt observerande.
Om du till exempel är på väg i kollektivtrafiken skulle tankarna kunna låta så här:
”Jag ser en blå jacka, en reklamskylt från Åhléns, en barnmössa med kattöron.
Jag hör barnröster, tidningsprassel, högtalarutrop.
Jag känner en lukt av fuktigt ylle, mintsmak från tuggummit, värk i foten.”
Fortsätt därefter med två saker du ser, två saker du hör och två saker du känner, och till sist en av varje.
Vitsen med den här övningen är att landa i nuet och få tyst på det tröttsamma inre tjattret som hela tiden tycker och oroar sig en massa. ”Den där blå jackan var snygg, en sån skulle jag också vilja ha, men de är svindyra, det har jag inte råd med nu, hur ska jag klara de nya amorteringskraven…”
Ibland tjattrar det fortfarande när du har gått hela vägen med tre, två och en av varje. Då är det bara att fortsätta uppåt med två av varje och tre av varje, och sen ner igen… tills du faktiskt har landat i nuet.
Den här övningen hittade jag för många år sedan i SJ:s kundtidning Kupé, jag tror att det var i en intervju med stressforskaren Aleksander Perski. Jag var på väg att hälsa på vänner som bor på landet i de småländska storskogarna, och den kvällen ville jag prova övningen när jag hade gått och lagt mig i gäststugan.
”Jag ser kvisthål i takplankorna, halogenspotar och en liten fladdermus i plysch.
Jag hör… …?”
Jag hörde faktiskt ingenting alls. Midnatt – vinden hade lagt sig och fåglarna sov. Det var helt tyst.
Sedan dess har jag gjort övningen många gånger, men den tystnaden har jag aldrig hört igen.
Emrike Aktuellt 